I USA finns 1000 public service-kanaler som lever på frivilliga bidrag. Även bloggare, webbtjänster och mjukvara kan klara sig bra på bara donationer förutsatt att man levererar något av värde såklart.

Det är ett trevligt system som fungerar så länge man verkligen betalar en slant då en produkt eller tjänst faktiskt tillför ett värde. I USA fungerar det, men skulle det funka här? En stor skillnad är ju det svenska språkets begränsning i antal språkutövare. En frivillig public service-kanal förutsätter en stor publik.

Sen finns det det antagligen kulturella skillnader. Svenskar är antagligen mindre ansvarstagande än amerikaner i såna här sammanhang. Vi är vana med att saker sköter sig utan att man själv måste ta ansvar. Om allt mer blir gratis i framtiden, hur klarar Sverige då den omställningen?

I den nya skönare världen går det bara att vara framgångsrik genom att göra rätt. När ett företag agerar fel sprids det blixtsnabbt.

Idag ska jag vara en del av att sprida historien om ett företag som gjort fel en gång för mycket.

Jag har haft Tele2 sedan jag skaffade mobil. Det har funkat bra men i vintras bytte jag till fast prisabonnemang och fri surf. Hittills har jag inte fått en enda faktura utan fel varför jag varje gång måste ringa och reda ut det. Jag krävde två fria månader för varje gång jag ringde och de accepterade det. Samma fel på fakturorna återkom varför jag fått fler och fler gratismånader.

Idag fick jag ännu en faktura med samma fel som de två föregående och blir erbjuden 50kr i ersättning för detta. Samma fel som jag ringt om tre gånger. 50kr? Jag sa att jag inte kunde ha ett abonnemang som förutsatte att jag måste ringa till dem efter varje faktura. Då blev jag erbjuden att kopplas till uppsägningsavdelningen. Vilken service!

Jag vet inte hur mycket jag ringt för på 15 år, men det borde vara en ansenlig summa som tele2 borde värdera högre. Nu missar de en av sina trognaste kunder. Hejdå.

Jag råkade zappa förbi “Rebel Billionaire” på tv8 häromdagen. Det är ett antal entreprenörer som utsätts för det ena och det andra varpå Richard Branson tillslut väljer ut en värdig vinnare.

Jag tror det var det näst sista avsnittet och det var en resume över hela säsongens program. Bland annat klädde Richard Branson ut sig till taxichaufför för att bedöma vilka av de tävlande som är trevlig mot någon som “bara” är taxichaufför. Det är ett utmärkt test då man då och då stöter på personer som genom att fjäska för “rätt” människor tror sig kunna göra karriär. Branson visar tydligt att det bara är den som är genuint trevlig som klarar sig i längden.

Att fjäska för “rätt” personer är inte bara osympatiskt, det är ju också korkat. Vem kan veta vem som är “rätt” egentligen?

Idag släpps Apples Iphone. Jag är inget stor fan av Apple, men om och om igen imponeras jag av deras affärsmässiga klarsynthet.

Bara ett fåtal av mobilanvändare förstår vad den egna telefonen har för funktioner och använder dem till fullo. Att då göra en snygg telefon utan lullull och ändå kunna tilltala 80% av konsumenterna känns ju rimligt. I synnerhet när de är den enda som tar den positionen. De andra slåss om de 10 nördigaste procenten.

Likaså var det när Mp3-spelarna kom. Medan de flesta försökte överträffa varandra i
nya funktioner släppte Apple en, tekniskt sett, ganska risig produkt. Men även här tilltalade de 80% av konsumenterna. Att de dessutom kallar sina produkter för något uttalbart istället för 7310i eller liknande ger dem ännu mer försprång.

Grattis Apple för välförtjänt framgång, men eftersom jag är bland de 10 nördigaste procenten kommer jag köpa en Samsung Omnia istället.

Piratpartiet arrangerade idag seminariet upphovsrätt eller medborgarrätt i en mysig men morgonkall trädgård. Piratpartiets få frågor är intressanta, men förutom sakkunskapen är de faktiskt inte så bra något annat. Det räcker inte med en rimlig åsikt, man måste också framställa ämnet på ett kommunikativt sätt. Det är ju ett ungt parti, och därför antagligen ett övergående problem.

Om Piratpartiet tycker att resultatet är viktigare än partipolitiken borde de ombilda sig till att istället vara en medlemsfinansierad lobbygrupp. Då kunde de aktivt lobba mot alla partier och lära dem ett och annat som de verkligen(!) behöver veta.

Att vara medlem i ett parti är samtidigt att aktivt exkludera andra partier. Däremot kan man vara med i många medlemsorganisationer. Jag tror att piratlobbyisterna skulle kunna mångdubbla sitt medlemsantal om de var en medlemsförening istället.

Mikael Karlsson från SNF är inbjuden av Swedish Water House för att prata om klimatfrågan. Överraskande nog anser han att fattigdom är ett värre problem än klimateffekten. Fattiga klarar inte att anpassa sig till nya förutsättningar som klimatet kan ge.

Jag tycker det är ett fräscht synsätt. Medan vi moraliserar över konsumtion av flaskvatten som i realiteten inte kan göra skillnad för klimatet svälter fortfarande människor. Att antalet svältande blir färre tror inte Mikael Karlsson, men oavsett vilket är det alltid för många. Likaså är AIDS och frågan om vattenhantering reella problem idag, som verkar komma i skymundan bakom klimatfrågan.

Självklart finns det goda anledningar att ta klimatfrågan på allvar, men det är inte den enda frågan.

Jag bor en kvarts cykling från kontoret och klarar mig därmed bra trots busstrejken. Saltsjöbanan går men att tränga sig in där är nog inte så trevligt. Det är antagligen inte ens möjligt.

Det är tur att det finns taxi som en väg ut när man inte kan lita på lokaltrafiken. Men en dag som denna får taxibolagen det svårt. De kan inte vara en väg ut åt alla samtidigt. Taxi Stockholm tar inte emot förbokningar, de kallar in förare från semestern och lär ha riktigt bra intäkter så länge strejken fortgår.

Flyget och sedemera SJ har förstått det rimliga i en dynamisk prissättning. Vill flera åka blir det dyrare, vill färre åka blir det billigare. Det är inte bara mer lönsamt utan också en mer kundtillvänd modell. Den som verkligen behöver flyga till London om två timmar kan faktiskt göra det.

En dag som denna skulle taxibolagen kunna dubbla sina priser och ändå fylla alla bilar. Med dynamiskt prissatta taxiresor skulle den som verkligen måste ta sig någonstans faktiskt ha en verklig väg ut.

Olof Palme inrättade i början på 70-talet Sekretariatet för framtidsstudier. De ville bland annat ransonera kött i Sverige på grund av svält i andra länder. Samtidigt utvecklade Anna-Britt Agnsäter på KF kostpyramiden som kort gick ut på att man skulle äta betydligt mer kolhydrater och mindre fett. Den kända kampanjen “Socialstyrelsen rekommenderar 6-8 brödskivor per dag” betalades av Brödinstitutet men var i själva verket en av Socialstyrelsen initierad kampanj, men de hade inte själva ekonomiska resurser.

Sverige blev först i världen med nationella kostråd. Mindre fett, mer bröd, potatis och ris. Kort därefter tog USA och så småningom även WHO efter. De flesta följer kostråden, men trots detta blir vi fetare och antalet diabetiker ökar.

På 70-talet med svält och energikris i åtanke kanske kostråden snarare handlade om hushållning än om hälsa? Nu hävdar ju många att det är kolhydraterna som är det stora hälsoproblemet. Vilken är då Sveriges skuld som exporterat felaktiga kostråd till hela världen?

Ett välkänt skandiaviskt flygbolag skickade mig en After Eight och ett litet erbjudande som “tack för att jag varit i kontakt med deras kundtjänst”.

Ett massutskick oberoende av anledningen till att mottagarna kontaktat flygbolaget är riskabelt. Lika många som uppskattar det kan lika gärna göra motsatsen. Själv var jag en av de senare. Flygbolaget försenade mig 18 timmar och jag missade en konferens. Att då få en After Eight är lika provocerande som skrattretande.

Jag skrev ett kort mail till avsändaren och får efter några dagar en påringning där jag blir erbjuden ersättning för min missade konferens. Det är förvisso dyr mikrokommunikation men ändå ett nästan återvunnet anseende. Tack för det.