Ett projekt som vi är mycket stolta över är Miljönytta.se, en webbplats som samlar ett stort antal exempel på kombinerade miljö- och affärsnyttor från svenska företag.

Ibland kan man tro att miljönytta är något som bara de nya cleantechföretagen håller på med, men något som är kul med Miljönytta.se är att vi även får möjlighet att berätta om den traditionella industrins fantastiska miljöarbete.

Webbplatsen finns i tre språkversioner, svenska, engelska och kinesiska, och har besökare från hela världen.

Om du har ett tips om någon miljönytta vi borde skriva om, hör gärna av dig till oss!

Givetvis sitter de smarta pengarna på att det hela är en bluff. Något som verkar för bra för att vara sant är det oftast inte. Den italienska forskaren Andrea Rossi påstår sig ha uppfunnit en teknik som producerar energi genom “kall fusion”, eller en katalytisk process, i vilken väte och nickel bildar koppar med hjälp av icke angivna katalysatorer, varvid stora mängder energi lösgörs.

Om tekniken verkligen fungerar innebär det en revolution och världen kommer aldrig mer bli sig lik. Den billiga och mycket miljövänliga energi som möjliggörs genom tekniken skulle över en natt vända alla perspektiv på ända och världen skulle anträda en tillväxtresa utan historisk motsvarighet.

Ur ett svenskt perspektiv är e-catprojektet särskilt intressant. Svenska välrenommerade forskare, Sven Kullander och Hanno Essén, har varit inblandade i övervakningen av tester och intygar att det verkligen kommer ut mer energi, än vad som matas in. Det är också svenska entreprenörer/partikelfysiker som har bildat ett bolag för att kommersialisera e-catgeneratorn, enligt tidningen Ny Teknik.

Ny Teknik har fått kritik för att de skrivit så mycket om e-cat, utan att ha en tillräckligt skeptisk hållning, men ingenstans påstås något som saknar täckning.

Problemet är att energigenerationen svårligen kan förklaras med den fysik vi känner idag och då avfärdas som omöjlig. Men mänsklighetens insikter i fysikens innersta väsen har ju faktiskt förändrats tidigare.

Som sagt, mycket talar för att det helt enkelt är för bra för att vara sant. Men tänk om…

-

Läs mer om Energikatalysatorn på Ny Teknik.

Det finns goda skäl för svenska industriföretag att mycket noggrant bevaka utvecklingen kring IED – industriemissionsdirektivet, som ersätter IPPC. Flera faktorer kan vara avgörande för möjligheterna att bedriva sin verksamhet i Sverige och med vilken lönsamhet man kommer att kunna göra det.

I grunden är IED något som kommer att kunna vara positivt för många svenska företag. Förutom att man samlar flera olika regelverk i ett och samma, så är många svenska industriföretag ledande i sina branscher vad beträffar miljöprestanda. Grundbulten i IED kan sägas vara BAT – bästa tillgängliga teknik, vilket alltså kan gynna företag som gjort stora investeringar för energieffektivitet och annat.

Det finns emellertid en hel del blanka fläckar på kartan. Hur direktivet kommer att implementeras i svensk lagstiftning är ännu oklart och kan innebär enorma skillnader för vad befintliga miljötillstånd egentligen är värda. Vad som egentligen är “best practice” är naturligtvis även det ämne för debatt.

Du gör klokt i att fundera på hur detta kan komma att påverka din verksamhet.

—

Mer information hittar du t ex hos Naturvårdsverket, Open gov och Europeiska Kommissionen.

Från och med förra året är rymdfrågorna förflyttade från näringsdepartementet till utbildningsdepartementet i och med att Jan Björklund tog över den kanske koolaste titeln i hela regeringen från Maud Olofsson: Rymdminister.

Möjligen säger det något om regeringens syn på dessa frågor, att det är något främmande och framtida. Något intressant som kanske kan ge effekter om många år. Faktum är dock att Sverige har en väletablerad och synnerligen kompetent rymdindustri sedan många år. Nyligen uppmärksammades 50-årsjubileet för Sverige i rymden.

Rymden är helt enkelt något mycket mer konkret än avlägsna visioner.

Richard Bransons Virgin Galactic, ett företag som erbjuder rymdturism, har visat intresse för att etablera sig i Kiruna. Ett projekt som kan generera både arbetstillfällen och kunskapsutveckling.

Politiken måste stå på tårna vad beträffar tillståndsprövningar och annat för att de hinder som garanterat kommer att finnas ska kunna överbryggas. Det är troligt att anpassningar i den planerade infrastrukturutvecklingen blir nödvändiga och en inflyttning, både permanent och tillfällig, ställer högre krav på samhällsservice.

Detta är frågor som spänner över ett mycket bredare fält än forskning.

—

För den som är intresserad av att följa rymdfrågorna rekommenderas bloggen Rymden idag, Rymdstyrelsen och Arielspace.se.

Utan att lägga några värderingar i huruvida det kommande svaveldirektivets förväntade innehåll är bra eller dåligt gör de båda minstrarna Catharina Elmsäter-Svärd (M) och Ewa Björling (M) antingen en väldigt smart, eller en väldigt dum, sak när de på SvD Brännpunkt kör över miljöminister Andreas Carlgren (C) i frågan.

Själv hävdar Carlgren att regeringens politik ligger fast och eftersom Miljödepartementet har beredningsansvaret i frågan får man väl lita på att detta gäller.

Näringslivet har varnat för att direktivet (som väntas förbjuda fartygsbränsle med högre svavelhalt än 0,1 % i Östersjön) kommer att innebära kraftiga kostnadsökningar för sjöfarten och därmed skadeverkningar för Sveriges utrikeshandel. Något som i alla lägen måste anses allvarligt för varje litet exportberoende land.

De båda ministrarnas manöver riskerar att omöjliggöra precis det som de påstår sig vilja. För hur ska Carlgren kunna kompromissa efter detta utan att förlora ansiktet? En ny Centerledare kommer dessutom vara benägen att markera att Centerpartiet inte är någon push-over i regeringen, vilket ytterligare försvårar saken.

Så om syftet är att få till stånd ett för näringslivet gynnsammare skrivning i direktivet är Elmsäter-Svärd/Björlings agerande korkat. Är syftet däremot att säkerställa att svaveldirektivet går igenom, men att samtidigt framstå som näringslivets främsta försvarare, är det tvärtom väldigt smart.

Numera verkar varje partiledare med självaktning hålla ett sommartal någonstans i landet och igår var det statsminister Fredrik Reinfeldt tur, som i år flyttat begivenheten från traditionella Waxholm till en annan, lite folkligare, skärgårdsköping: Gustavsberg.

Särskilt intressant är Miljöpartiets flirt med regeringen inför gårdagens tal. Alliansen har inte majoritet i riksdagen och behöver förhandla med någon av (S), (V), (Mp) eller (SD) för att få igenom sin politik och det parti som naturligtvis är allra mest attraktivt att göra upp med är Miljöpartiet.

Av flera skäl.

Ett av Moderaternas största tillkortakommanden är oförmågan att attrahera unga väljare. På det är Miljöpartiet svenska mästare. Det är ett parti som anses fräscht och modernt, kanske i större utsträckning än något annat, och är på så vis liksom den koola killen/tjejen i klassen som alla vill hänga med i tron att den personens lyskraft ska smitta av sig på en själv.

Moderaterna sitter i en ganska hygglig sits, trots det kärva läget både med avseende det parlamentariska läget och världsekonomin som kringskär reformutrymmet. Alla de övriga allianspartierna har problem att nå ut och uttrycker emellanåt missnöje för att de hamnar i skuggan av stora starka Moderaterna, som upplevs seriösa och trygga när världsekonomin skakar.

När Miljöpartiet nu öppnar dörren för att samverka med regeringen är det inte en kärleksförklaring till regeringen lika mycket som en kil in i Alliansen. De frågor som Miljöpartiet önskar förhandla om utmanar i tur och ordning vart och ett av de mindre allianspartierna.

Infrastrukturen är visserligen numera Moderaternas portfölj, men sorterar under näringsdepartementet och är ett område där Centerpartiet traditionellt lagt mycket politisk kraft. Folkpartiet är synonymt med skolfrågor och bostadsfrågorna sorterar under Kristdemokraternas departementsansvar.

Om detta sitter antagligen samtliga riksdagspartiers spelteoretiskt sinnade strateger nu och klurar på och minst två utav dem med hjärtat i halsgropen, får man anta.

Intressant är också att detta nya spelfält, där konfliktlinjen sätts mellan Miljöpartiet och framförallt Centerpartiet/Folkpartiet, ställer Socialdemokraterna i skuggan. Ingen verkar längre tro att Socialdemokraterna kan bilda egen regering igen och i dagsläget finns ingen uppenbar running mate. Den utsträckta handen mot (C) och (FP) måste i allt väsentligt tolkas mer som en hälsning, än som ett seriöst försök att spräcka Alliansen.

I detta känsliga läge för Socialdemokraterna sker stora förändringar i partier som historiskt haft stor betydelse för dem: Centerpartiet och Vänsterpartiet byter båda partiledare.

Det är inte troligt att någon av de tre kandidaterna till ordförandeskapet i Centerpartiet kommer att kliva av den inslagna vägen. Anders W Jonsson anses vara en varm alliansanhängare, Anna-Karin Hatt är som mångårig medarbetare till Maud Olofsson högst delaktig i konstruktionen och upprättandet av Alliansen och Annie Lööf är tydlig med viktiga politiska ställningstaganden som är svåra att förena med arbetarrörelsens agenda.

Vänsterpartiet står inför ett viktigt vägval med sitt partiledarval. En sympatisk pragmatiker som Jonas Sjöstedt skulle kunna öppna dörren för ett samarbete med (S), men ingen av de tre övriga kandidaterna känns ärligt talat regeringsfäiga.

Dessutom räcker det antagligen inte med en partner för (S) för att kunna få majoritet. Ett Center- eller ett Vänsterparti som närmar sig Socialdemokraterna så pass mycket att samverkan är möjlig, kommer också i hög grad konkurrera med dem om samma väljare.

Om Moderaterna lyckas med balansakten att hålla sina allianspartners någorlunda nöjda, samtidigt som Miljöpartiet kan knytas upp för någon form av långsiktig samverkan, kan Socialdemokraterna egentligen bara sitta vid sidan och titta på.

På den rödgröna sidan kommer nästa val utkämpas med helt nya spelare. Socialdemokraterna bytte partiledare efter en omtumlande process och Miljöpartiet bytte språkrör i våras. Nu annonserar Lars Ohly att han inte ställer upp till omval på nästa års kongress.

Centerpartiet kommer att få en ny partiledare i höst och det är sannolikt att även Kristdemokraterna kommer att göra ett skifte i toppen innan nästa val.

För Vänsterpartiet är onekligen Jonas Sjöstedt den mest intressanta kandidaten. Han har en förmåga att attrahera väljare även utanför de vanliga vänsterleden, dels eftersom han är en mycket skicklig politiker och framstår som oerhört sympatisk, men också för att han måste sägas stå en bit till mitten i jämförelse med den mer dogmatiska vänster som präglat partiet under Lars Ohly.

För Centerpartiet är valet mycket intressant. I praktiken står det mellan två unga kvinnor. Annie Lööf (tidigare Johansson) är storfavorit, men Anna-Karin Hatt driver en intensiv kampanj och reser land och rike runt för att jaga in stöd.

De olika kandidaterna är lika och samtidigt olika. Hatt lämnar egentligen inga skarpa besked om politiken, men antyder att huvudmotståndaren står för en mer kallhamrad liberalism än hon själv och får stöd för den tesen av sådana centerpartister som kände sig mer hemma i partiet med Olof Johansson som partiledare än med Maud Olofsson.

Implicit söker Hatt sålunda ett vänstermandat, vilket kan komma att ha konsekvenser inte bara för Centerpartiet, utan för allianssamarbetet och för hela politiken.

Igår ägde Vattenfalls ekonomiska sommarseminarium rum i vackra Påarp på Bjärehalvön, några minuters bussresa från Båstad och tennisvecka.

Som huvudtalare hade Storbritanniens förra utrikesminister David Miliband bjudits in och en namnkunnig panel kommenterade sedan det hela och svarade på publikens frågor.

Alltför många intressanta tankar framkom för att låta sig redovisas i sin helhet här, men en sak som paneldeltagaren Göran Persson sade ligger och ekar: När man betraktar länders skuldsituation måste man ta hänsyn till deras demografiska beskaffenhet.

I Europa är “de flesta av oss pensionärer” enligt Persson. En hög skuldsättningsgrad för ett folk där allt färre jobbar är mycket allvarligare än där en större del av befolkningen är unga. Mot bakgrund av det menar Göran Persson att USA antagligen är på väg tillbaka med stormsteg och Miliband verkade hålla med.

Två andra paneldeltagare, Karin Forseke och Anders Nyrén påpekade bankväsendets centrala roll och menade att USA i huvudsak har löst sina bankproblem, medan Europa har en väg att vandra.

De länder som nu utpekas som att ligga i farozonen när det gäller skuldkris, Grekland, Portugal, Irland och Italien, är enligt gårdagens panel inte det stora hotet mot den europeiska ek0nomin. Det finns allvarligare bekymmer i Europas stora ekonominer som Frankrike och UK som verkligen måste lösas.

I år lämnade XRDSi dalen innan veckan var slut, men några betraktelser av de sista dagarnas politik, från fjärran, hinns ändå med:

Socialdemokraterna och Håkan Julholt debatterade tillsammans med en internationell dignitet för att förmedla bilden av Juholt som en del i den nya tidens politiska ledarskap. Ed Miliband, född 1969, leder brittiska Labour och är en av Europas mest intressanta politiska ledare idag. Tillsammans med sin bror, David, kommer han att prägla såväl brittisk som internationell politik för lång tid framöver.

En lämpligare medförfattare kan man inte ha, om syftet är att låta Miliband speglas mot Juholt och de svenska Socialdemokraterna.

Möjligen kan det finnas en risk att skillnaderna är alltför stora och att betraktaren istället för att se likheter tänker på hur olika Juholt och Miliband är. Efter en skakig start kanske Juholt borde hållit lite på Milibandkortet för att först hinna etablera sin internationella närvaro som något annat än charterturist.

Även Kristdemokraterna hann med sin dag utan större åthävor. De är ett parti i kris och ingenting de gör verkar gå hem i stugorna just nu. Mot bakgrund av det är partiledarbyte att vänta i god tid inför nästa val och det finns några intressanta namn, varav det mest intressanta nog är Ebba Busch, kommunalråd i Uppsala. Dessvärre är det nog inte troligt att Kristdemokraterna har modet som krävs att sätta en ung kvinna på posten, så de smarta pengarna sitter antagligen på Maria Larsson. Ett val som kommer att föra KD längre bort från politisk relevans. Bara med tur kommer KD att hålla sig kvar i riksdagen 2014.

Även Sverigedemokraterna var ju med i år, i egenskap av det åttonde riksdagspartiet. Klokt nog tonade partiledaren Jimmie Åkesson ned migrationsfrågorna i sitt tal och talade mer om lag och ordning. Det finns med all sannolikhet en efterfrågan för det senare i svensk politik och med en mer rumsren framtoning kan SD kanske övertyga i ytterligare ett val, något som annars är svårt för dem vars rörelseenergi hämtas från väljares missnöje.

—

Det sista Almedalstipset för i år gäller boendet: Det finns en hel del lägenheter och hus att hyra privat. Lite beroende på vad man är ute efter kan man välja något mer eller mindre centralt. Det är inte alltid helt nödvändigt att vara ute i god tid, även om det hjälper. De två första åren XRDSi deltog lyckades vi hyra lägenheter någon vecka innan. Dock ej helt centralt.

Nu har vi bott i samma lägenhet, som vi hyr privat, för fjärde året i rad. Vi satte helt enkelt ut en annons i Gotlands Allehanda med vad vi sökte och fick många svar. Det börjar kännas lite hemma i “vår” lägenhet och sådant är viktigt under en intensiv och mentalt krävande Almedalsvecka. Läget är perfekt. 2 min promenad till Donners plats och ändå skyddad från det värsta vimlet. Och så är utsikten monumental!

Lägenheten är bra mycket större än vad vi egentligen behöver, men det innebär att vi alltid har plats för nattgäster. Kunder och vänner, vars bokning strulat, eller som bor en bit utanför Visby, men som vill vara med på efterfesten sent in på nattkröken någon kväll.

Där har vi också rum för både möten och middagar som behöver vara mer privata än på något av Visbys näringsställen, och vi försöker alltid käka frukost tillsammans och planera inför dagens alla händelser.

Och det är billigare än att bo på hotell.

Det är Centerpartiets dag i Almedalen och mediamässigt är framgångarna större än närmaste konkurrenten Folkpartiet som hade sin dag igår. Miljöminister Andreas Carlgren och riksdagsledamoten Roger Tiefensee har DN Debatt och berättar att Sverige ska vara fossilfritt 2050.

Bra artikel och ett ambitiöst, men trovärdigt, mål. Ingen kioskvältare kanske, men en viktig position att försvara mot det populärare Miljöpartiet.

Det är naturligtvis ingen slump att Saabs fastighetsaffär förkunnas idag. Näringsminister Maud Olofsson får lite positivt flow och behöver inte besvara besvärliga frågor om Saab just idag.

Två ambitiösa och mycket välbesökta seminarier arrangerades också och faktum är att Centern har en viss tradition i att hålla en viss höjd på sådana seminarier. Dagens två verkar inte vara något undantag.

Snart är det dags för Maud Olofssons tal och inga stora utspel är väl att vänta, men det faktum att Maud Olofsson har annonserat sin avgång ger unika möjligheter att ta ut svängarna på ett sätt som kan bli intressant.

—

Dagens almedalstips är att planera. Bestäm dig för ett tema som intresserar dig och lusläs programmet efter seminarier och aktiviteter som berör just det.