Två trenduttryck inom sociala medier-världen är digital natives och digital immigrants. (Läs även det här blogginlägget hos Deeped )

Brit Stakston från JMW har precis avslutat ett föredrag tillsammans med Niclas Strandh (a.k.a. Deeped) från Heimer & Company om just detta. Jag som är 80-talist skulle kanske kunna räkna mig till de digitalt infödda (och det tycker även Indikat Internet ) men Brit drar gränsen vid födelseåret 1993.

Och det är ju sant. Jag växte inte upp med Internet, även om jag tack vare en teknikintresserad pappa var ute och surfade redan 1995. Jag minns, om än vagt en värld där det inte var självklart att leva sitt liv lika mycket i den digitala världen som i den fysiska.

Vi som är mellan 20 och 30 står på gränsen mellan den generation som i högsta grad är digitalt infödd och de som knappt är digitala immigranter.

Också i vår generation finns det stora skillnader mellan hur digitalt bevandrad man är, men det är inte det begreppen handlar om vilket också Brit och Niclas konstaterade i sin presentation.

Även en digital native kan ha analoga värderingar, liksom en digital immigrant kan ha digitala. Det handlar om ens förhållningssätt till den digitala världen, inte bara hur man använder den utan också vad man tänker kring den.

Återstår att se hur man kan överbrygga denna generationsgräns och hjälpa människor att kommunciera med varandra oavsett om de är infödda eller immigranter i den digitala världen.

Sitter på Näringslivets hus och lyssnar på Annika Lidne från Disruptive Media som även är namnet på dagens konferens. Många ansikten från “bubblan” och naturligtvis går konferensen att följa live eller varför inte på Jaiku. Återkommer under dagen!

Ibland blir man inte lite förvånad! Fick idag ta del av en kommunikationsstrategi som ett av Sveriges största företag tagit fram för att skapa en positiv opinion för en av deras större satsningar. Företaget i fråga vet mycket väl att det finns risk för att projektet bland allmänheten kan skapa oro för säkerhetsrisker. Denna negativa opinion vill man undvika med sin strategi. Utan att gå in på detaljer gick strategin ut på att vara öppen och svara på frågor samt att hålla öppet hus med jämna mellanrum.

Det vill jag kalla att spela med öppet mål. Att vänta på katastrofen, nja, kanske snarare be om den.

Att inte sätta mediebilden själv, när man har möjligheten, dvs när det inte finns en uppfattning alls, är rent ut sagt korkat. Att själv ta initiativet, föra upp ämnet på debatt-agendan och ta udden av motargument med fakta är alltid att föredra. Det är när ämnet för första gången dyker upp på medieagendan som något farligt och otäckt som det första slaget redan är förlorat.

Att föreslå en PR-insats i detta läget kan framstå som att tala i egen sak. Men att inte ta hjälp av en PR-konsult i detta läget skulle kunna innebära döden för denna satsning, och det vore, ärligt talat synd. För satsningen är bra!

Titta på fler bilder här!

Måndagen den 20 oktober anordnade XRDSi, i samarbete med Magnus Anderssons och Martins Sjöbergs liberala miljönätverk, ett kvällsseminarium om Miljöbalken. Talare var Elisabeth Falemo, statssekreterare på Miljödepartementet, Inge Horkeby, miljöchef för Volvo-koncernen och Pontus Löfstrand, Svensk Vindenergi. Mötet var välbesökt och många deltagare stannade efter paneldebatten och minglade.

Varför inte betala lobbyisten för resultat istället för per timme? Låt oss säga att företag x vill förändra en lag för att förbättra sin lönsamhet. Det vanliga är att hyra en lobbyist per timme för arbetet. För företaget innebär detta ett ekonomiskt risktagande, lobbyisten kan göra ett dåligt arbete, men ändå få betalt.

Låt oss anta att en specifik förändring i tex (Lagen om skatt på energi) är värd 40 miljoner om året för företag x. Vore det inte mer fruktbart att lobbyisten får betalt för den faktiska förändring dennes arbete medför? Parterna skulle ju till exempel kunna skriva ett kontrakt där lobbyisten får förslagsvis 10% av värdet om processen lyckas.

Fördelar:

1. Lobbyisten skulle slita som ett djur.
2. Mindre företag skulle ha råd att köpa lobbying i och med att kostnaden skulle bli noll om uppdraget misslyckas. Och lyckas uppdraget betalar man nog mer än gärna!
3. Det skulle ge en enorm hävstång för båda parter.

Nackdelar: Lobbyisten kan bli utan ersättning. Men detta kanske kan åtgärdas genom en hyfsat oattraktiv grundplåt. Alternativt kan man också tänka sig att höja värdet till tex 15% utan grundplåt. Detta innebär i och för sig ett visst mått av gambling, men det finns ju de som gillar det också

Var på Retrievers lanseringsmingel på restaurang El Diablo igår. Mest intressant var att Retriever numera samarbetar med bloggsökmotorn Twingly för att kunna erbjuda en mer omfattande bevakning.  Jag och Joakim som går samma utbildning som jag gick på Medieinstitutet hade en intressant diskussion om hur man kan göra för att uppdatera termen omvärldsbevakning, och på vilket sätt det går att mäta företagsnärvaron i bloggar. Det är nämligen inte lika lätt att visa ett konkret resultat när det gäller den diskussion som ständigt pågår i olika sociala mediekanaler, även om den påverkar företagen i minst lika hög grad som medierna gör. Så hur gör man då för att få företag att förstå hur viktig denna nya sorts omvärldsbevakning är?

Tål att tänkas på.

(Anton Johansson på Twingly var där och pratade om bloggarnas betydelse för företagen och opinionsbildningen – kolla in hans presentation på Slideshare.)

Min tro är att det är ytterst få mindre företag som förstår potentialen i att använda sig av lobbying. Som jag i tidigare inlägg uttryckt kommer man extremt långt med en rimlig tes. Jag är övertygad om att det finns en rad företag i landet där man sitter och retar sig på att beslutsfattare inte förstår verkligheten. Då får man berätta den för dem! Att berätta om företaget eller branschen är många gånger riktigt lönsamt. Kanske är det även en skyldighet?

Låt mig illustrera: Företaget X anser att man idag är felaktigt beskattade. Vilka alternativ existerar?

Det finns två alternativ:

1. Gnäll och missnöje. Ett ständigt beklagande över att beslutsfattare inte förstår.
2. Man åtgärdar problemet.

Hur åtgärdar man då ett problem av denna art? Åtgärderna ser givetvis olika ut för olika case, men processen skulle i korthet kunna se ut enligt följande.

• Strategi och problemdefiniering
• Medieanalys
• Mediebearbetning
• Kartläggning över informationsmottagare
• Direkt lobbying mot informationsmottagare
• Resultat

Mitt råd blir således: Sluta gnäll och gör jobbet. Ingen vet vilka ni är och vilka problem ni står inför innan ni har berättat det. Svårare än så är det inte.

En kvinnlig bilförare har av Halmstads tingsrätt dömts för vårdslöshet i trafik. Uppenbarligen körde hon i diket när hon skulle plocka upp sin tappade mobiltelefon från bilgolvet. Många länder har idag ett förbud mot att köra bil och tala i mobiltelefon samtidigt, men det har inte Sverige. Vad har hänt?

Vi svenskar är i de flesta sammanhang trygghetsnarkomaner och lagstiftar gärna för det säkra framför det osäkra. Jag sluter mig helt enkelt till att frågan hamnat mellan stolarna på någon myndighet någonstans. Eller har vi svenskar blivit lite mer riskbenägna? För övrigt skadades ingen människa vid olyckan.

Kunskap, strategi och planering är viktigare än kontakter. Min tro är att vem som helst har möjlighet att träffa den han eller hon önskar, bara tesen är tillräckligt stark och strategiarbetet väl genomarbetat. I Sverige har vi möjlighet att träffa våra beslutsfattare om ärendet är relevant. Mycket handlar således om den förberedande fasen, där stommen byggs. Denna möjlighet är var påverkares stora lycka, men det för också med sig ett ansvar: Att inte förspilla informationsmottagarens tid.

Min tro är att en övertro på användandet av personliga kontakter kan komma att sänka kvalitén på strategiarbetet. Detta i och med att kontakten redan på förhand är given, att kvalitetstestet inte görs redan via telefon.

Mindre företag, organisationer med flera.. bör ta fasta på detta: Man behöver inte känna en minister för att påverka i den politiska beslutsprocessen. Hemläxan är viktigare.

Mona gör helt rätt när hon ställer Ohly vid vägkanten. Alliansen har nu förlorat ett viktigt spelkort inför valet 2010, att hävda att en röst på rött kommer att ge vänstern inflytande över den ekonomiska politiken: Hot undanröjt.

Om S och MP kommer att klara sig utan röster från annat håll är idag givetvis svårbedömt, osannolikt är dock inte att att alliansen splittras innan/efter 2010. Det finns en rad skiljelinjer mellan allianspartierna, vilka S måste BETONA ytterligare. Närmast till hands för ett utbrytarförsök ligger givetvis FP.

Tar S, rent kommunikativt, även tillvara på de möjligheter den finansiella krisen ger, lär försprånget bli än större. Men det räcker inte med att falla ned på knä och sörja förlorade arbetstillfällen, nej istället bör man nu sno bollen och visa att man har en ekonomisk politik värd namnet. Du sitter i guldsits Mona. Nu har du bara jobbet kvar.